Satt precis och tänkte på hur mycket jag längtar till sommaren, hur oerhört skönt och kul det kommer att bli att fylla 18 osv sedan kom jag på mig själv med att tänka "Nej Elina, Du får inte se framemot sommaren, man vet aldrig vad som händer." Anledingen till att dessa tankar dyker upp i min skalle är pga av olyckan som hände förra examen. Jag hade sett framemot sommaren så mycket, blev överlycklig av bara tanken av sol, bad, examenfesten, osv. På examen föll jag med mopeden och låg och skrek i telefonen "Mamma, jag har ramlat med mopeden, jag ser skelettet!!" hon och moster kom och hämtade mig direkt och skjutsade mig till akuten. Armen blev gipsad, foten blev gipsad, knät, magen och armbågen blev lindad. Det var hemskt. Jag som såg framemot sommaren så mycket kunde nu inte ens gå själv, inte ens gå på kryckor, jag var fast i en rullstol och mådde riktigt dåligt. Alla nära och kära var ute och badade medans jag låg inne och hade ont och tittade ut på det fina vädret genom fönstret. Det fanns dagar då jag bara låg i soffan hela dagen. När jag väl bestämde mig för att nu fan ska jag ta mig upp ur den här jävla rullstolen, då gick det fort. Tur att jag har så fin familj, så fina vänner och så fin pojkvän. Utan dem hade det blivit väldigt svårt. Det är just pga av allt det här som jag inte vågar se framemot sommaren. Tar varje dag som den kommer!